Jag har nog aldrig varit så sårbar som jag är nu, iallafall för dig. Du förstör mig, du bryter ner mig. Vi är inte ett tillsammans längre, vi är två olika själar på villovägar. Du förstår inte hur bra jag mår här, just här där jag befinner mig nu. Men du ska endå kämpa för att ta mig härifrån, det enda stället där jag mår bra, det enda stället på jorden som jag är lycklig på. Du ger mig förhoppningar om att allt ska bli bra, men du ljuger .. du ljuger så jävla bra! allt du har tvingat mig att gå igenom är obeskrivligt, den smärtan du utsatte mig för.

När jag var liten handlade allt om min pappa, jag tänkte på honom. Hela min värld snurrade runt honom, hur han var .. var jag lik honom? Men jag var rädd, rädd att ytterligare en till människa skulle svika mig, slå ner på mig, såra mig igen. Fast det insåg jag inte då. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara hel utan honom. Jag minns honom inte, jag har bara sett kort av honom. Jag har inget minne, inte ett enda lilla minsta och det hugger, det svider, det bränner .. det gör än i idag, fortfarande ont i bara tanken av honom. Han försvann, han hittade mig. Där stog jag som ett fån, för exakt 5 år sedan. Stora torget i sundsvalls stad, han kramade om mig. Jag minns hur knäsvag jag blev, hur mina andetag sakta försvann in i honom, hans varma famn som fick mig kall. Han var en helt främmande person för mig, den dagen inåsg jag - Jag är hel utan min pappa, inte med honom. Det var hans val, han lämnade mig och min mamma. Stack till malmö, skaffade sig en ny familj. Jag undrar varje dag om han tänker på mig, minns han mig fortfarande .. var jag önskad eller oönskad? Om han ville ha mig, varför stannade han inte!? Så många frågor, inga svar. Jag tror än idag, att det är han som gjort mig till den personen jag blivit.

Hade jag haft honom hade jag inte blivit misshandlad, jag hade aldrig behövt blivit utsatt för övergreppen som skaver i mitt minne, åkt in och ut på bup, soc, polisförhör om alla polisanmälningar som bekanta till mamma gjorde, skolan, mormor. Saker jag förträngt, kommer alltid tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, jag har inte en chans mot det. Vissa stunder vill jag bara skrika rakt ut, men jag håller tyst, jag skriker inuti.

I rather write for myself without no public, than to write for the public without a self.